En hjälpande hand

 

Julberättelse av Jan Bergerlind

 

 

- Knut! Det knackade på dörren. Vem kan det vara som kommer nu? Du

kan väl se efter, jag har mjöl på händerna.

Irene försökte se ut genom köksfönstret, men i mörkret utanför var det svårt att

uppfatta något.

- Jag är redan på väg, min vän. Det är säkert Iversens barn som kommer med

jultidningarna.

- Knappast så här sent, funderade Irene.

Hon hörde hur dörren öppnades, men därefter ingenting. Det var tyst en lång

stund.

- Irene! Kom fort!

- Men vad i all sin dar är det nu?

Irene torkade hastigt av mjölet på förklädet och skyndade till farstudörren. Knut

var ute på gården. Hon skymtade honom i det svaga lampskenet och... Hero,

Björns häst.

- Björn ligger på släden, ropade Knut.

- Han är blodig och ser alldeles livlös ut.

- Gode Gud! Men, vem knackade? Irene stirrade skräckslagen ut i mörkret.

- Bry dig inte om det. Ring efter ambulans kvickt.

 

Orden återkom om och om igen. Charlotte kunde inte låta bli att tänka på vad

Terje indignerat hade fräst ur sig.

- Du måste ju för fasen förstå att jag vill ha ett eget liv också.

- Ett eget liv? Vad menade han?

Bilisten bakom tutade ilsket. Hon ryckte hastigt till, och upptäckte samtidigt att

ljuset slog om till rött igen. I backspegeln kunde hon se chauffören slå ut med

armarna och prata upphetsat för sig själv.

Charlotte upplevde generat tiden som oändlig, tills det äntligen blev grönt igen.

Hon kom hastigt iväg och svängde in på Allégatan. Girlander av lampor lyste

upp gatan och rimfrosten glittrade på lindarna. Frusna människor skyndade likt

marionetter ut och in i varuhus och butiker. Alla ville hinna köpa julklappar

innan stängningsdags.

- Visst kan jag stå ut med, att ett eget liv är detsamma som en öl på puben

med arbetskompisarna, bandy på Stadsvallen eller en och annan pokerkväll.

Men att komma hem halv fyra på morgonen? Svag doft av parfym och läppstift

på skjortan? Dessutom var en av knapparna bortsliten!

Det efterföljande grälet ledde ingen vart. Charlotte hade försökt dölja tårarna

när hon drog till sig täcket och gick ut till soffan i vardagsrummet.

Nu var lasarettet inom synhåll. Hon hade haft turen att få en fast sjukskötersketjänst

direkt efter sina studier. Då, för tre år sedan, träffade hon också

Terje för första gången. Han var sysselsatt med renoveringsarbeten på

avdelningen. Charlotte kunde än idag höra hans bekymmerslösa skratt i

korridoren. När hans blick mötte hennes hoppade han ner från stegen. Med ett

avväpnande leende under den blonda kalufsen presenterade han sig och

frågade i samma andetag, om han fick bjuda henne på middag till helgen.

Charlotte blev överrumplad av hans charm och innan hon hann att samla sig

tackade hon ja. Två månader senare hade han flyttat hem till henne.

Med en lätt antydan till sladd svängde hon in på parkeringen närmast

huvudbyggnaden. Det var ordentligt plogat, men isigt. Sällan hade man sett så

höga snövallar i december. Vid denna tid på kvällen fanns det gott om platser.

Charlotte parkerade bredvid sjukhusprästens bil, stängde av motorn och lutade

huvudet bakåt.

Hon hade bestämt sig. I morgon skulle hon berätta det för honom.

Om en halvtimma började rapporten. Hon slöt ögonen och gömde ansiktet i

händerna.

 

Hönorna kacklade förnöjsamt. De, liksom de andra djuren, hade fått en väl

tilltagen matranson. Hero hade kommit väl tillrätta i sin spilta. Han tuggade

ivrigt på höet och var nöjd med att vara inne i värmen igen. Konstigt att

husbonden inte spände av och hjälpte honom in, utan en annan människa.

Det prasslade i halmen bakom hovarna. Hero flyttade sig makligt åt sidan och

tittade ditåt.

- Nu kom säkert...

Men det var bara katten som tassade förbi. I en månstrimma kunde han se hur

hon smidigt strök uppför trappan till loftet.

Katten smög bort till fönstergluggen och rullade kärleksfullt ihop sig på fällen.

Belåten och spinnande somnade hon tätt intill den lilla gestaltens trygga

värme.

- Konstigt, husbonden hade somnat i den djupa snön.

- Släden var surrad ovanpå stockarna!

- Hm, förstår inte.

- Puh! Timmerstockarna var verkligen tunga.

Utanför gnistrade stjärnorna i den kalla vinternatten.

 

Som en skuggbild avtecknade sig figuren där framför fönstret. Ljuset från den

milda decembersolen brände som eld i det dunkande huvudet.

- Anna.....?

- Go´middag, Björn Holmberg. Hur känner du dig?

- Var är jag?, viskade han.

- Du befinner dig på lasarettets intensivvårdsavdelning. Jag heter Johanna och

jobbar som sjuksköterska här, sade den unga kvinnan med ett leende och gick

fram till sängen. Hon tog upp blodtrycksmanschetten, som låg på sängbordet

och fäste den på Björns överarm.

- Du kom hit medvetslös igår eftermiddag. Kraftig hjärnskakning och några

småblessyrer, sa doktorn. Polisen var här och sökte dig imorse. De är visst

intresserade av vad som hänt.

Björn tog sig sakta åt pannan med den andra handen och tittade sig försiktigt

omkring. Han såg två tomma sängar i rummet. Bakom ett draperi ytterligare en

bädd, där en äldre man satt bredvid och höll i en hand. De ljust gula väggarna

var kala sånär som på en stor rund klocka. Den visade fem över halv tolv.

Ljudet av blodtrycksmanschetten, som pumpades upp, var det enda som

hördes i den stilla salen.

- Sådärja, sade sköterskan och lossade manschetten, jag går och ser efter om

doktorn finns på avdelningen.

Hon reste sig från sängkanten och tittade ner på den bleka mannen i sängen.

- Det är bäst om du kan ligga så stilla som möjligt. Behöver du något, så tryck

bara på knappen, som hänger ned vid sidan av kudden.

Med snabba, tysta steg och en lätt nick till paret i andra ändan av rummet

försvann hon ut i korridoren.

- Hero.....gården.....?

Smärtan ökade dramatiskt när Björn fumlade efter knappen och till slut

lyckades trycka på den. Sköterskan dök upp vid hans säng omedelbart.

- Jo du, räck mig skorna och ring efter en taxi är du hygglig, stönade Björn

fram, samtidigt som han förgäves försökte sätta sig upp.

 

- Så har vi fortfarande Björn Holmberg på trean.

- Hur är det med honom, frågade Charlotte, som just skulle gå på för natten.

- Sover fortfarande. Dropp, har fått smärtstillande. En stund på dan vaknade

han till. Känner du honom? Jag hörde att han bor granne med dina föräldrar.

Charlotte tog en sockerbit, tittade ner i kaffekoppen och rörde sakta om.

- Nej, jag känner honom inte, men vi träffades och hälsade som hastigast på

varann hos mamma och pappa för några månader sedan. Han köpte

granngården i mars förra året och lär visst ha gett egendomen en rejäl

ansiktslyftning på den korta tiden. Det sägs att han tidigare har varit anställd,

som platschef på ett större byggföretag utomlands.

- Ja, han var bekymrad för djuren och gården förstod jag, sa Johanna medan

hon reste sig upp och ställde kaffekoppen i diskmaskinen. Hoppas att du får en

lugn natt Charlotte. Jag har jobbat en hel del extratimmar idag och är ordentligt

trött. Det skall bli skönt att vara ledig imorgon. Min syster har kommit hem från

England och hon stannar över julen. Vi åker till mormor på eftermiddagen, men

skall försöka hinna köpa lite julklappar dessförinnan.

Charlotte kände sig också trött. Och ledsen. Hon hade inte sovit en blund sista

dygnet. Terje hade tyckt att hon överdrev betydelsen av hans lilla snedsteg,

men Charlotte hade bestämt sig. Hon ville absolut inte fortsätta att leva ihop

med en person som var så uppenbart likgiltig inför ett kärleksförhållande, där

ömsesidigt förtroende borde vara en självklarhet. Beslutet var oåterkalleligt.

-Lägenheten tillhör mig, tänkte Charlotte. Terje får packa och ge sig iväg. Ju

fortare han flyttar desto bättre. Han verkar typiskt nog inte speciellt ledsen för

detta. Det avslöjar också hur lite jag egentligen betyder för honom. Bara en i

raden av hans små, tvivelaktiga äventyr.

- Jo, förresten, Johanna hejdade sig i dörren, Björn Holmberg frågade efter

Anna när han vaknade. Känner du till vem det kan vara. Han har inte haft

besök av någon anhörig. Däremot kom din pappa en stund på dan, men då

hade Holmberg gått in i dimman igen.

- Nej, jag känner honom inte, som sagt och vet inte alls vad han har för släkt

eller bekanta.

- Hon dyker kanske upp. Det är ju inte många som vet att han ligger här. Ha

det, vi se på fredag. Johanna försvann gnolande i korridoren.

Charlotte hällde upp en kopp kaffe till när signalen från en sal skingrade

hennes dystra tankar.

 

När Björn vaknade visade klockan på väggen halv tio. I det dunkla ljuset, vid

sängens fotända, kunde han se två personer som stod och småpratade

lågmält. Utanför fönstret var det svart förutom några små ljuspunkter och ett

snöklätt tak lite längre bort. Han lade också märke till att en droppflaska var

ansluten till vänstra handens översida. Värken i huvudet var inte lika

påfrestande nu.

En av personerna, i vit rock, kom fram till Björn och presenterade sig.

- Hej, jag heter Ola Lindell och jobbar som AT-läkare här. Det verkar vara en

våldsam smäll du råkat ut för. Kan du berätta vad som hänt? Vår bedömning är

att du fått en kraftig hjärnskakning, men vi ser för övrigt inga tecken på någon

allvarligare skada. Röntgenplåtarna var helt okej. Jag vill bara kolla några

småsaker. AT-läkaren undersökte honom snabbt.

Björn, som knappt hunnit vakna, skyggade för ljuset av den lilla ficklampan

som till sist lyste i hans ögon. För en stund kändes det som blixtrande

hammarslag i huvudet igen.

- Det ser bra ut, men vi får ha dig här på observation några dagar. Imorgon får

du komma till en lite trevligare sal.

- Ärligt talat, så vet jag faktiskt inte vad som hänt, nästan viskade Björn. Jag

har ett svagt minne av, att jag var på hemväg från skogen....med min häst.....

...djuren hemma på gården måste skötas om.

- Du skall inte oroa dig för det, sade Charlotte, som nu ställt sig vid sidan av

läkaren.

- Jag heter Charlotte. Vi har faktiskt träffats en gång förut, hos mina föräldrar,

Irene och Knut, dina grannar. Pappa tittar till djuren och håller ett öga på

gården. Men det behövs egentligen inte, sa han. Djuren har gott om mat och

allt annat är också i gott skick. Han tror att du har fått hjälp av någon släkting

eller bekant redan.

 

Morgonen därpå flyttades Björn till en vanlig vårdavdelning. Han kände sig

betydligt piggare och kunde vara uppe långa stunder. Bandaget om huvudet

gav en påminnelse om varför han fortfarande måste vara kvar på sjukhuset.

På eftermiddagen kom en man från polisen på besök.

- En vanlig rutinåtgärd, förklarade han. Jag vill bara konstatera att ett brott inte

har begåtts.

Det senaste dygnet hade Björn funderat mycket över vad som skett ute i

skogen. Han erinrade sig att solen höll på att gå ner......

 

Färden genom skogen, hem till värmen på gården, skulle bli mödosam.

Timmerstockarna var surrade på släden och den kraftfulle ardennern ruskade

förväntansfullt på sin mörka man, medan Björn såg till att allt blev väl förspänt.

- Hero, gamle gosse, dags att vända hemåt. Nu får du spänna dina starka

muskler ordentligt.

Med ett belåtet frustande, ett moln av rykande ånga från näsborrarna och med

ett muntert pinglande från bjällran drog hästen igång det tunga lasset.

Björn tryckte skinnmössan längre ner över öronen. Det var åtskilliga grader

kallt redan. Snön, som fallit de senaste dagarna, var flera decimeter djup.

- Bara mitten av december, men det skall tydligen bli en ovanligt sträng vinter,

tänkte han. Nåja, det får bli väl med det. Djuren har mat och värme så det

räcker, stugan är trivsam, jag har många nya böcker att läsa och........Tänk om

det doftar nybakat bröd och skinka när jag stiger in i farstun, tänk om någon

kommer och möter med en mjuk, varm famn.......

Han sjönk djupare in i sin behagliga sinnesstämning och uppfattade aldrig den

grova rot, som till viss del doldes av snön.

En av medarna skar under roten....

 

Björn redogjorde för vad han mindes och kom fram till att han måste ha ramlat

av släden och slagit huvudet i något hårt. Hur han sedan kom upp på släden

igen, kunde han inte ge någon förklaring till.

- Innan dina grannar larmade ambulans knackade det på deras dörr. Vet du

vem det kan ha varit?

Nu började Björn förstå. Han hade så smått börjat ana, att en hjälpande hand

fanns på gården. Flera små märkliga händelser den senaste tiden började få

sin förklaring. Verktyg som han glömt ute hängde på sin plats morgonen efter,

grinden som han tänkt laga var helt plötsligt hel. De där små spåren i snön.....

- Nu får det räcka med undersökningar, tänkte Björn.

- Nej, jag vet faktiskt inte vem det kan ha varit.

- Var du ensam i skogen? Förutom hästen förstås.

- Ja, jag såg inte till någon annan.

Polismannen ställde ytterligare några frågor innan han tackade för sig och gick.

 

Charlotte gick gärna in till Björn och pratade en stund när hon fick lite tid över.

Dessa små stunder blev till större glädje än hon egentligen hade tänkt sig.

Björn var en lättsam person och lockade till många skratt. Kvällen innan Björn

skulle åka hem, undrade Charlotte lite försiktigt, om Anna var en nära vän,

eftersom han frågat efter henne när han vaknade upp ur medvetslösheten.

Björn vände bort ansiktet för ett ögonblick.

- Anna var min fru. Vi reste tillsammans till en arbetsplats i Zaire och skulle

vara där i fjorton dagar. Hon blev stucken av en insekt, fick en svår allergisk

reaktion och avled några dagar senare.

Han lät blicken vila på Charlotte igen.

- Du har samma vackra, långa kastanjebruna hår som hon, samma gröna

ögon.

Charlotte bet sig i läppen

- Jag är hemskt ledsen.

 

Två dagar före julafton var Björn tillbaka på gården. Charlotte hade haft rätt.

Ingenting hade förändrats. Allting var sig precis likt, som före olyckan. Hero

gnäggade glatt när han klev in i stallet. Hönorna kacklade och katten strök

kärvänligt kring hans ben. Och minsann, var det inte en skugga som skymtade

förbi däruppe på höloftet.

- Hur skall jag kunna......., funderade Björn.

 

Dagen därpå tog han bilen in till stan. Det hade börjat snöa igen. Förutom mat,

som behövdes i julhelgen köpte han några små julklappar. Han hade tänkt

hugga en liten gran i skogen, men när han fick se granförsäljarna på torget

tyckte han det var lika gott att passa på. Kanske var det ändå en av hans egna

granar. På vägen hem tittade han in till granngården, men Irene och Knut var

inte hemma. Han lade ett par små paket på granriset, i förstugan.

Enstaka snöflingor föll när han kom hem. De små lamporna på gården och

ljusstakarna i fönstren lyste hemtrevligt i skymningen. Inne i stallet lyste också

en liten lykta.

 

Det prasslade försiktigt i höet när de små fötterna närmade sig lofttrappan. I

skenet från stallyktan skymtade en flätad korg fram på översta trappsteget.

Med varsam hand lyftes korgen bort till fönstret och eftertänksamt plockades

innehållet upp. Äpplen, dadlar, nötter, pepparkakor, must och ett grönt paket

med röda band. I paketet fanns röda träskor, en liten grå tröja och en röd luva

samt en liten mugg.

Dessutom låg ett papper i botten av korgen, på vilket det stod, ”Tack för att du

finns, mitt hem är öppet för dig på julafton och alla andra dagar.” Den lilla

figuren tittade tacksamt på gåvorna och mumsade förnöjt på ett äpple.

 

På julaftonens eftermiddag knackade det på dörren. Björn lade boken ifrån sig,

gick ut i hallen och öppnade dörren. Leende, i brun mockaparkas, mössa med

snöstjärnsmönster, en kasse i den ena handen och ett blomsterpaket i den

andra, stod hon där.

- Hej och god jul!

- Charlotte! Stig in!

Hon gav honom en kram och en puss på kinden.

- Roligt att se dig frisk och på benen igen.

Björn rodnade lätt när han hjälpte henne av med jackan.

- Mamma och pappa har åkt till Kanarieöarna över julen och jag har lovat dem

att titta till huset, så det passar mig jättefint.

 

Julaftonen blev till kväll. Det var längesen Björn och Charlotte haft så trevligt,

varit så upprymda och kunnat prata om allting.

- Tänk om jag missat din inbjudan. Jag upptäckte paketen på farstun, men såg

nästan inte den lilla lappen som låg under, fnissade Charlotte. Inte så poetiskt

kanske, men jag blev väldigt glad.

- Den lilla lapp......? Björn tvekade.

- Ja, här. Den kom visst med i kassen. Jag blev så glad när jag såg den.

Charlotte läste, ”Tack för att du finns, mitt hem är öppet för dig på julafton och

alla andra dagar.”

 

Ute på höloftet provade en nöjd liten gårdstomte sina nya kläder. Han log

belåtet och tyckte att han lyckats riktigt bra den här julen.

 

SLUT

 

Tilbage til historier